Ljuset
Den 21 september åker vi till Paris. Helt underbart! Jag längtar som bara den.
Sen förra sommaren då jag och min syster var där har jag faktiskt längtat tillbaka.
Berlin har alltid varit min favoritstad och det är den nog fortfarande, men Paris
har verkligen sin charm och känslan är ju en helt annan där. Ser framemot det så -
kollar redan packningslistan och framtida köp och tro det eller ej men jag försöker
lära mig franska också. Den största utmaningen hittills. På något sätt trodde jag nog
att språket bara skulle hoppa in i huvudet, men det gjorde det inte. Så nu får jag
kämpa med det i sommar för om två månader ska jag bli Amelie från Montemarte
för hela slanten.
Annars verkar det som att andra bitar börjar falla på plats. Med största sannolikhet
blir min flytt, som känns två år försenad, äntligen möjlig och en framtida syssel-
sättning och masterprogram är nog hittat.
Det är väl underbart att bara vara "ledig"
Det blir aldrig riktigt som man tänkt sig...
Jag vet inte varför. Varför vill inte den där misstänksamma känslan försvinna.
Varför kan inte riktigt bara det ledsamma försvinna. Jag vet ju att allt bra finns
bakom molnen. Jag ser det skymta ibland.
Vill blåsa bort alla oros moln och bara vara - men varför är det så svårt!
...det är det ända man riktigt säkert vet
Jävla jävla telefon
Först ska jag ringa - upptaget
Sen ringer det - missar pga av ljudlöst *%!"*%
Går inte att ringa upp - BAJS
Hittar ny telefon - inget svar
Något frustrerad funkar telefonen sex timmar senare - inget svar
En telefon ringer inte när man tittar på den. Det är sjukt tyst.
Om jag sätter den på ljudlöst är det fortfarande en tyst telefon
jag då stirrar på?
Skvaller: triangeldrama
Det är kul att jobba i år - faktiskt. Faktum är att det är fullt med vänner och en
jättego blandning överlag sådär. Detta ledde ju så klart till att vi skulle lära
känna varann lite bättre dvs. vi ordnar en afterwork/personalfest. Med fester
kommer också skvaller och skandaler - SKITBRA!
Detta ägde rum igår på byttans uteservering. I ärlighetens namn var det bra
stelt däribörjan. Alla väntar på att förste man ska göra bort sig, men lyckligtvis
hände väl inga större skandaler. Jag tog det väldigt lugnt och var väldigt noga
med att sköta mig då arbetsdagen började vid sju idag. Eller vänta nu...gjorde
den det???
Tjugo över sju ringer min chef. Sömndrucket kollar jag på mobilen. "Fan ska jag
jobba idag?" Svarar och utbrister sedan "HELVETE" i min chefs öra. Säger hejdå
och rusar iväg till jobbet. En kvart senare och i full grillmundering får jag reda på
att det visst är en till som försovit sig, som dessutom inte var med på afterworken.
Ett och ett blev en jäkla massa skvaller och konspirationsteorier. "Va det så att vi
så att säga gått hem ihop?" och vad skulle hans tjej i såna fall säga: "stackarn"
Totalt oförstående var jag och sedemera även min kollega som druttade in
straxt efter mig.
Det är ju tur att sådant här händer, så att folk får en liten stunds välbehag utav
att inte vara den som gjorde bort sig sist. Men tji fick dem när det visade sig att
kollegan haft middag med sin flickvän och jag varit hemma, i tid och nykter, bara
råkat kolla på en film lite längre än vad jag borde och råkat stänga av larmet.
Ibland är ju verkligheten bra mycket tristare än uttråkade chefers fantasier!
