Det är inte så att jag är förbannad
Det är en underdrift! Jag är så sjukt jävla arg, besviken och nervös på min katt. En timme till, när Maxi öppnat för dagen, har vi förmodligen löst problemet. Men vilken natt. Åh, jag bli så jävla arg. Bajskatt! Pisskatt! Felix har tur att hon är söt annars hade hon fått sova på min franska balkong i natt. Bajskatt! Pisskatt!
Iphone vs. Ipod Nano
Frågar man vilken kille som helst så får man frågan varför man inte köper en Iphone om man ändå överväger att köpa en Ipod. Först och främst säger jag - pengarna. Men sen då, vill man ha med sig tekniken vart man än rör sig. En kompis tar sjukt snygga bilder med sin iphone och en annan kan verkligen navigera runt bland alla funktioner. Det vore ju skit smidigt, men jag kan inte bestämma mig. Usch va svårt! Och jag vill verkligen inte köpa något som jag får ångra om en månad eller två...
I just don't know what to do with myself
Ja, så här kan man också känna sig ibland. Precis så här. Ena sekunden som texten i låten. Andra stunden som den stjärna hon är. Varför kan man inte bara köra???
Tanken var god
Min mjölk var slut till den hemgjorda Carbonaran idag. Funderade en gång. Funderade två gånger. Kollade på bag-in-boxen. Ett glas kan vara bra för kreativiteten tänkte jag. Tog ett glas till maten. Hade fyra deadlines tills på måndag. Kreativiteten flödade och det blev ett utkast. Suveränt.
Tog ett andra glas. Den flitiga lågan får ej slockna.
Den började slockna.
Jag tar ett tredje glas, lite popcorn och tittar på lite serier jag fick med mig hem igår.
Inser att det tredje glaset inte är kreativitetshöjande. Slumrar till. Fyra avsnitt Project runway ligger nu bakom mig. Lommar ut i köket. Sätter på kaffe. Undrar om det någonsin ska ordna sig. Funderar på ett glas till...
Heaven or hell
Idag är det något slags mellanläge. Imorgon är det knivskarpt läge. Igår var ett riktigt bottenläge. Antar att det då ska kännas okej idag, vilket det gör. Bara okej. I två veckors tid har jag gått i något slags lyckorus. Jättehärligt! Därför kom en chock då jag igår inte längre svävade på moln. Gråten var nära och tanken på "hur fan jag ska klara det här?" dök upp flera gånger. Tacka fan för att man har vänner, fortfarande där, som ger en en knuff i rätt riktning. Bort från botten och mot toppen på nytt!
Svar vs. frågor
Det var The Lake House och P.S I love you. Jag grät som en tok i flera
timmar. För i min värld är de romantiska filmerna inte fyllda med floskler
och liknande. De är bara fina och det var ungefär här jag kom på det,
det som jag tänkt på ett tag. Jag tänker en massa och söker en massa
svar hela tiden fast med svar kommer nya frågor. Rörigt... Men jag är
faktiskt skiträdd för att jag inte ska hinna säga allt. Att man inte ska hinna
förklara sig eller uttrycka vad man känner för människor och händelser.
Så om jag tänker en massa och skriver ner en massa, så finns det ju alltid kvar.
Det ger mig något att gå tillbaka till!
Jag får ofta också väldigt dåligt samvete för saker jag gjort eller inte gjort.
Men jag har kommit på det nu - ett sätt att låta alla veta och alla som
förtjänar ett förlåt eller mer uppmärksamhet från min sida ska i sinom
tid få reda på det!
Det blir aldrig riktigt som man tänkt sig...
Jag vet inte varför. Varför vill inte den där misstänksamma känslan försvinna.
Varför kan inte riktigt bara det ledsamma försvinna. Jag vet ju att allt bra finns
bakom molnen. Jag ser det skymta ibland.
Vill blåsa bort alla oros moln och bara vara - men varför är det så svårt!
...det är det ända man riktigt säkert vet
Längtar
Jag får alltid höra att jag tänker för mycket. Om folk bara visste hur mycket
jag EGENTLIGEN tänker så hade det kanske tagits som sjukligt. Jag orkar
knappt tänka på hur mycket jag tänker. Men i dagarna går tankarna kring
fyra stora grejer...
...när kommer beskedet?
...kommer du?
...ska jag åka?
...och vad ska jag göra på midsommar förutom att jobba...
Hmmm...det är inte små grejer, men jag skulle bli glad om allt löste sig
i rätt ordning också! Det vore gött...
Tålmodig - nej verkligen inte
Jag vet att det inte är något jag kan göra. Det är bara att vänta, men
det är så jäklans frustrerande. Och som sig brukar så går det ut över
mitt humör. Vet ingenting längre och allt snurrar bara verkligen om-
kring. Just nu väntar jag besked på något som verkligen bara kan för-
ändra min värld. Bara skaka om den och vända den helt upp och ner.
Det är långa dagar nu.
Och om det bara vore så väl att det var en grej som snurrar. Jag
försöker verkligen inte att tänka på ett besked och för att undvika det
så tänker jag på en annan sak som jag inte heller kan påverka. Och
sen går det bara runt.
De senaste dagarna har jag försökt isolera mig med skolarbete, jobb
och sista boken av Stieg Larsson. Nu är den slut. Hoppas väntan är
det också snart!
Det är synnerligen en märklig värld
Ännu en ledig dag, som dagen till ära också just faktiskt var det. Ledig!
Spenderade hela dagen i vallgraven vid slottet. Grillandes, lekandes,
solandes och kunde koppla bort hela den dära pressen om internet-
galaxens makalösa värld. "Först lek, sen plugg, sen lek..." som vår nya
divis är, så levde jag idag. Rev av andra seminariet i rekordfart när jag
sedan kom hem. Underbart!
Antal kvar:
Seminarie att göra: 2
Sidor att läsa: etthundratal
"Lediga dagar": 1 (kanske 4)
Konstiga obesvarade frågor: 2
Jag älskar att spela spel! Men jag spelar aldrig spel som jag inte kan
vinna. Jag spelar hellre aldrig spel för skojs skull. Jag spelar för att
umgås och för att VINNA! Svårare än så är det inte. Och det leder också
till att jag inte vill spela spel när det kommer till kärlek. Men vad jag har
förstått så kan det vara så att jag räknar med att män ska kunna vrida
alla mina tveksamma signaler ett varv till för att komma fram till
innebörden. Varför ska det vara så här? Sån har jag inte varit förrut...
Bara pang på sa det förr och så small det, men oftast inte. Jag får fan
ta och skärpa mig nu. Men jag funderar på en sak:
När jag var yngre så kunde jag vänta fler veckor på att se killen jag va
kär i. Jag kunde anteckna med en liten bokstav att vi hade hälsat och
om han hade lett. Jag så höll jag på i ett halvår och ingenting annat
spelade någon roll. Vi blev tillsammans och det höll i två år. Härligt! Nu
känner jag att jag har samma tålamod, men det verkar som att med
dagens tillgångar till kommunikationskanaler så är det inte okej att vänta
så länge. Men hur länge är länge? Och hur länge ska man vänta egentligen?
Bilder?
Min tanke har varit länge att när jag är redo öppna upp mina funderingar
och tankar för alla er andra också. Men så tänker jag - kanske inte
texter och förivrrade tankar alltid är det bästa. Nå vad säger ni? Mycket
bilder eller inte? Vill inte hamna i något slags "titta vad jag köpt"-träsk...
Vi är rätt smarta - du & jag
Läraren säger själv att det är ett väldigt torrt ämne. Det kan väl hända
att hans föreläsningar inte är de mest intressanta, men litteraturen är
en helt annan sak. Många gånger stannar jag bara upp i läsningen
för det känns som att jag får en massa svar hela tiden. Det handlar
nämligen mycket om människors sätt att kommunicera - vad är det som
skapar glapp och missförstånd? Vad är det som gör att vi blir frustrerade
för att den andra inte förstår?
Det hela är ganska så komplicerat så jag ska inte tråka ut er med det.
Men det som slog mig idag, är något som jag och en kär gammal vän
diskuterat otaliga gånger i väldigt många år. Hur kommer relationers
utveckling se ut i framtiden om det fortsätter med de enorma antalet
kommunikationskanaler som idag finns?
Vad jag nämligen fick bekräftat idag är någonting som jag länge och
allt mer blir intresserad av. Jag har länge sagt att så länge som det finns
chans och möjligheter att ses i verkligheten känner jag att en relation
kan vara relevant. Handlar mötena om spontana ihop stötningar på
stan eller gemensamma vänners fester är jag inte lika intresserad. Utan
det ska finnas ett genuint intresse från bådas håll för att kunna ha en
levande relation. Idag läser jag i kurslitteraturen "För att överbrygga
de här hindren behöver individen hjälp med att utveckla sin förmåga
till kommunikation, att samtala och bygga relationer. I det sammanhanget
är det viktigt att komma ihåg att det mänskliga mötet inte kan ersättas
med någonting. Inte telefon, inte e-post."
Ja herrejäklar vad allt plötsligt känns givet. Va smarta vi har varit han
och jag. Det jag också läste var att överflödet med information gör att
vi stressar förbi utan att se helheter. Att vi bränner vårt inre och vårt
känslo liv, vilket kan leda till förvirring och sämre medkänsla för andra
människor. Så det kanske är dags att tänka över vad dagens kommunikativa
nät gör med oss.
Vad gör facebook, msn, sms, mms, bloggar, skype
och videosamtal med våra relationer? Egentligen?
Dejt eller arbetsintervju
Det finns tre typer av killar för mig. Killkompisen, den upptagne och den intressanta.
Egentligen så skiljer sig inte de två första särskilt mycket åt. I det första fallet har
man konstaterat att det här kommer inte bli någonting. Därför kan man slappna av
och inga krav finns längre. Man kan hänga på lika villkor. Man kan få vara sig själv
på ett totalt ärligt sätt som man inte ens kan med sina närmsta tjejkompisar, för då
ska man ändå vara lite fin i kanten.
I fall två - den upptagne, så spelar det liksom ingen roll. Man vet var man har varandra.
Det underlättar också jättemycket. Man kan vara sig själv. Den kille man pratar med
har flickvän och är inte intresserad. Därför kan man vara härligt spontan, lättsam och
rolig. Man kan dryga sig lite och vara ironisk och sarkastisk. Men så händer det.
Man så träffar man någon annan som är snygg, singel och intressant - fall nr 3.
Jag blir som en rekryterare på ett stort företag. I stället för den underbara spontana
konversationen blir frågorna. "Vad gör du på fritiden?" "Trivs du på din utbildning?".
Jag menar va fan är det. Vad håller jag på med? Jag kan tänka så för mig själv. Vem
fasiken vill svara på sådana frågor till en tjej som de till för ett tag sen kanske tänkte
i alla fall en sexig och het tanke om. Jag tror inte det är många. Jag skulle inte vilja det.
Varför funkar man så här? En del säger, det finns ju inga krav. Men det är inte det.
Jag kan prata och ha jätteskoj med härliga killar. Vänner i min närhet har frågat hur
det kommer sig att jag har lätt för att ta kontakt med nya killar.
Fråga mig det nästa gång det kommer fram att han faktiskt inte har flickvän.
"Öhhhh, vilken skola gick du på gymnasiet?"
