Man bara känner
"Här sitter jag och känner in rummet" säger han ibland. Den där Ernst.
Idag är sådan dag när man bara sitter och känner in. Känner en massor. Man bara känner.
Totalt handlingsförlamad har jag nu suttit några timmar och bara känt. Det känns rätt bra - att känna. Ganska så fantastiskt. Tänka sig...
Jag beundrar människor som är som de är. Sådan människor är rätt så underbara faktiskt!
Christmas time
Årets jul ska firas endast med familjen och i Björnrike. Japp japp, det var det ända jag önskade mig förra året och det är den ända paket jag kommer få. Det kommer vara den bästa. Jag ser framemot det så att det bara spritter i benen. Åh jag blir lycklig långt in i själen. Jag älskar frihetskänslan, genomfrusenheten och gemenskapen som blir på en sådan här resa!
För snart två år sedan såg det ut så här. Canazei i Italien. Dit åkte vi med familjen på bussresa och lärde känna gött folk. Hur kommer det sig att jag har två öl? Och varför kallades jag och syrran för tvillingarna trill hela veckan? Helt oslagbart!
Att minnas
Ibland är det så himla härligt när man kan damma av den gamla låtlistan. Man kan bara blunda och så kommer alla minnen tillbaka.
Idag är en sådan dag. Jag har hittat gamla favoritskivor med Marit Bergman, Maia Hirasawa och Miss Li och jag kan lyssna och njuta för minnena gör inte ont längre. Det är skönt, för det ena härliga låtar jag får höra. Och minnen - det kan jag alltid skaffa nya!
Ensamheten
Vad vore tvåsamheten om det inte var för ensamheten?
Så härligt att få vara själv och pyssla lite. Men snart gör det sig påmind.
Att vara två igen. För snart två år sedan flyttade jag till eget efter sambo-
livet. Ensamheten var till början jäkligt skön, men samtidigt otroligt oroande.
Man visste inte riktigt när man skulle vara redo för något sånt där igen.
Bara en gång sen dess har jag känt att det varit värt det. Alltid tänkt att jag
har lätt för att bli kär. Men det var visst inte så. Efter fyra och ett halvt år, så
kanske det hade blivit så att jag blivit immun.
Det var inte bara tvåsamheten jag lämnade för två år sedan. Det var vuxen
livet också. Att tänka tillbaka på det gör mig livrädd. Shit, veckohandla och
göra matsedlar. Varför ville man bli vuxen så fort? Nu känner jag mig minst
fem år yngre trots att det är tre år sedan jag flyttade hemifrån.
Jag längtar dock till den dagen då tvåsamheten är ett faktum igen och att
vuxenlivet då endast skuggar in på en lycklig trygg tillvaro. Till dess är jag
nöjd med min egen ensamhet.
Det blöder
När en dörr stängs öppnas ett fönster sägs det. Jag är inne
i någon slags konstig fas där verklighet och fantasi är i någon
konstig blandning som jag inte kan se skillnad på. Jag håller
på att förhandla mig till min dröm känns det som ibland. Ansök-
ningshandlingar! Flytta eller stanna. Det känns som att man går
på moln. Det är så jävla nära! Men samtidigt så är det typ åska
på G för att vara metaforisk. Och så bärs man upp av något och
allt vid sidan av en ramlar isär. Och någonstans där mitt i alltihop
så hör jag den där rösten som säger att det är inte alltid man kan
ta utan man måste ge och inte vara rädd för att ge mer än vad
man får tillbaka. Det hjälper och det gör mig så mycket gladare.
Där var vi - dröm igen! Nej nu ska jag sluta svamla och någonstans
rycka tag i kragen och försöka dra mig tillbaka till verkligheten
så kommer drömmen snart!
Jo glömde nästa. Rubriken syftar på den tankspriddhet som
uppstår när man stänger besticklådan utan att ta bort handen
och slår upp två knogar. Det blöder och knogarna är inte det ända!
När drömmen inte är på riktigt
Min dröm när jag var liten var att bli snabbköpskassörska på Maxi Ica Stormarknad. När jag var arton år, så hade jag mitt drömyrke. Det var inte så roligt som jag trodde att det skulle vara. Antar att krav och perspektiv ändras med tiden.
Så vad gör man då drömmen inte lever upp till ens förväntningar eller verkligheten?
Man drömmer vidare kanske. Eller skapar man sin egen drömvärld. Idag får mitt arbete, som den oglamourösa snabbköpskassörskan fungera som min nya dröm.
Jag vill bli grafisk designer.
