Man bara känner
"Här sitter jag och känner in rummet" säger han ibland. Den där Ernst.
Idag är sådan dag när man bara sitter och känner in. Känner en massor. Man bara känner.
Totalt handlingsförlamad har jag nu suttit några timmar och bara känt. Det känns rätt bra - att känna. Ganska så fantastiskt. Tänka sig...
Jag beundrar människor som är som de är. Sådan människor är rätt så underbara faktiskt!
London calling
Förra sommaren såg det ut så här när jag drog till London. Bilden tagen i Dover efter att syrran och jag hakat oss igenom Frankrike då visheten och snålheten bedrog oss. Imorgon åker jag dit igen. Inte med syrran utan med Jojo. Inte till Woodgreen utan till Stanleys. Inte för turista utan för att träffa Emelie. Det ska bli jättehärligt. Först till Götet imorgon morgon och shoppa födelsedagspresent till lillsyrran, sen vidare till London. Packningen ligger öppen i vardagsrummet. Två ombyten och massa plats över till shopping, dock så kör vi utan incheckat bagage. Nu sitter jag här och undrar varför. Än en gång vann snålheten...
Dock börjar flygresan göra sig påmind och seperationsångesten. Lilla Felix ligger i mitt knä. Gjort så hela dagen. Precis som att hon anar att jag ska vara borta ett tag. Lillan ska hem till mamma, pappa och Flisan. Flisan kommer inte bli nöjd. Hoppas också att mamma och pappa klarar att ha Felix spinnandes kring huvudet. Hoppas jag klarar att vara utan det.
Ofattbart
Det är inte många "riktiga" jobb man har gjort än, så när man får se något i verkligheten som man varit en del av är det fortfarande en väldigt surrealistisk känsla. En pirrande sådan. En jättehärlig sådan! (Ledsen att bilden inte gör det rättvisa. Some day...)
