Music bring us closer together?!?!
När jag var tio år gammal började jag, efter blockflöjtens era, att
spela altsaxofon. Underbart instrument. Man stötte med tungan
på det lilla träbladet och ljuv musik uppstod. Åtminstone ett par år
senare.
När jag började spela sax så packade, min då åttaåriga, lillasyster
sin väska och "flyttade hemifrån". Hon tyckte väl det lät förjävligt.
Mamma och pappa hann ikapp henne vid lekparksskogen, två
kvarter från vårt hus.
När jag nu har min egen bostad skulle jag kunna plocka upp saxen
vilken dag som helst och riva av en gammal Beatles låt. Men jag
tänker tillbaka och jag vill ju inte att grannarnas barn ska packa sina
väskor. MEN SÅ HÄNDER DET!
Grannarna har skaffat en SAXOFON!!!!! Det låter förjävligt!
DUTT-DUTT-DUTT!!! Det är fan inte roligt. Inte på en söndag, inte på
en måndag och inte någon annan dag i veckan heller. Jag inser nu
att det finns ett par möjligheter.
1. ner i källaren och riva upp gamla noter och älskare saxen springa
över och knacka dörr och höra om vi kan "jamma" ihop
2. luta sig tillbaka, le åt gamla minnen med vetskapen om att det
kommer bli bättre - kanske till och med riktigt bra.
3. återuppta gamla takter, på med orkesterjackan och börja marchera
i trapphuset med tequlialåten fast inpräntad
Kommentarer
Trackback
