Ensamheten
Vad konstigt Amelie. Men jag tänkte precis igår på att det snart är två år sedan du flyttade till eget. Men att träffa dej efter de gör mig glad, för de lyser i dina ögon på ett annat sätt. Ja vet inte hur tunga dagarna har varit ibland, men de är ett annat ljus i dom som jag gillar. Den talar för självständighet och självförtroende. Jag blir glad när jag tänker på det.
Tvåsamheten kommer. Och för all del, den behöver deffinitivt inte innebära ett vuxenliv. Anders och jag är nog mer i ett stadie där vi lever, älskar varandra och bara gör vad som faller oss in. Det är nog en livsstil, snarare än ett steg till vuxenlivet. Eller från vuxenlivet. Man är där man vill vara, och hur vi än vill, så börjar nog omgivningen kalla oss för vuxna nu. Du och jag, och våra vänner. Var vi än befinner oss. Vi alla har valt olika liv, olika sätt att hantera vuxenlivet.
Ja tror faktiskt att man bara blir så vuxen som man gör sig till.
När jag hade praktik började jag skratta under ett av mina patientmöten. Hon var 22 år. Jag 23. Vi var själva i rummet och jag satt som professionell yrkesmänniska där och skulle förklara för henne vad hennes rehabilitering skulle gå ut på. Jag såg plötsligt alltihopa utifrån, där satt jag en liten skitunge och pratade fakta med en lika liten unge. De va komiskt alltihopa. Att jag ska vara klar sjukgymnast. Det är ju bara mogna vuxna människor som har "riktiga" jobb. Eller?=)
De jag vill säga är att, det är nog inte mer än så här att vara vuxen. =)
Vi har nog alla blivit vuxna, bara på lite olika sätt.
Jag kommer hem till öland till midsommar. Ja tycker vi ska hinna ses mer i sommar.De e alltid så fint att ses, prata massa.. de kan vi båda och det är väldigt värdefullt tycker jag. Något jag uppskattar. Många kramar
