8 to 8
Kl. 8
Kommer aldrig upp i tid. Tofflor på, lite kaffe och I'm off!
Kl. 9
Cyklar som vanligt i panik. Alltid ute i sista stund. Men jag skulle hinna till
mötet. (som vanligt med andan i halsen och tårar rinnades)
Kl. 10
Hämtar cykeln på nytt. Nu ska vi in till stan och möta en av skaparna till
detta lilla uppdrag.
Kl. 11
Vi snackar lite över dagens första kaffe. Dark mocka - the best!
Kl. 12
Mitt i underliga världen. Mycket fina underliggande plagg.
Kl. 13
Ny fikapaus. Förmiddagskaffet förvandlades till shopping och lunch.
Kl. 14
Undisar inhandlade. Letade paket, mycket letande.
Kl. 15
Blev blixtförälskad - hittar present - cyklar glatt hem!
Kl. 16
Kommer sent igång med pluggandet. Organisations kommunikation.
Inser att jag måste byta strumpor för att kunna fortsätta mitt fot-tema.
Kl. 17
Strumporna åkte av. Myskläder, kaffe och längdskid-VM. Slappt, gött - skönt.
Kl. 18
Måste nog ta en dusch. Det är singstarkväll ikväll!
Kl. 19
Randigt värre. Vad gör skruvmejseln där. Hmm, dags att gå.
Kl. 20
Slutet gott allting gott. Mina sockisar är hela och de hittade sina vänner.
Här finns en för varje smak och oj va trevligt vi hade. Hade ni hört hade ni
hört de grå sockarna möta de rosa i Total eclipse of the heart.
Utmaningen
Dikt från 2002
Vinterns frost ligger vackert på trädens krona
Dejt eller arbetsintervju
Det finns tre typer av killar för mig. Killkompisen, den upptagne och den intressanta.
Egentligen så skiljer sig inte de två första särskilt mycket åt. I det första fallet har
man konstaterat att det här kommer inte bli någonting. Därför kan man slappna av
och inga krav finns längre. Man kan hänga på lika villkor. Man kan få vara sig själv
på ett totalt ärligt sätt som man inte ens kan med sina närmsta tjejkompisar, för då
ska man ändå vara lite fin i kanten.
I fall två - den upptagne, så spelar det liksom ingen roll. Man vet var man har varandra.
Det underlättar också jättemycket. Man kan vara sig själv. Den kille man pratar med
har flickvän och är inte intresserad. Därför kan man vara härligt spontan, lättsam och
rolig. Man kan dryga sig lite och vara ironisk och sarkastisk. Men så händer det.
Man så träffar man någon annan som är snygg, singel och intressant - fall nr 3.
Jag blir som en rekryterare på ett stort företag. I stället för den underbara spontana
konversationen blir frågorna. "Vad gör du på fritiden?" "Trivs du på din utbildning?".
Jag menar va fan är det. Vad håller jag på med? Jag kan tänka så för mig själv. Vem
fasiken vill svara på sådana frågor till en tjej som de till för ett tag sen kanske tänkte
i alla fall en sexig och het tanke om. Jag tror inte det är många. Jag skulle inte vilja det.
Varför funkar man så här? En del säger, det finns ju inga krav. Men det är inte det.
Jag kan prata och ha jätteskoj med härliga killar. Vänner i min närhet har frågat hur
det kommer sig att jag har lätt för att ta kontakt med nya killar.
Fråga mig det nästa gång det kommer fram att han faktiskt inte har flickvän.
"Öhhhh, vilken skola gick du på gymnasiet?"
Bekännelse nr 1
Ärlighet varar den verkligen längst?
Det händer nog aldrig, när jag tänker efter, som jag känner någon större glädje att gå
till mitt extra jobb.
Butikspersonal, det låter det.
Denna vetskap är dock det som motiverar till att utbilda mig vidare. Det är dock inte
den tanken som slagit mig starkast idag. Jobbet ger mig, trots alla sina nackdelar, mig
en väldigt stor inspiration till att fundera kring vissa beteenden och tankar som man får
ta del av där. Det är helt makalöst hur folk beter sig ibland och det sätter massa griller
i huvudet på mig. Jag vet direkt när jag får en idé och sen kan jag spendera en hel dag
med att utforma den. Dagen till ära var det en alldeles speciell händelse och viss dam
som gjorde att processen sattes i gång.
"Ursäkta, det står 109 kronor på skylten, men den går in för 100 i scannern. Vilket är det
rätta priset? Jag vill ju bara att det ska bli rätt", sa damen ursäktande.
"Okej", säger jag, "då ska jag gå och kolla i datorn vad den kostar"
Efter en minut är jag tillbaka.
"Det var så att den kostade 109"
"Jaha, så nu ska man få betala för att man är ärlig!"
Hela min kropp vill bara skrika: "Men fråga inte då för fan!!!!"
Men jag svarar:
"Jag kan tyvärr inte göra något åt det.”
Det kanske inte var det bästa svaret, men vad gör man?
Det slutade med att jag själv undrade vad damen egentligen ville. Ibland är vi så pigga
på att berätta för andra vad de gjort för fel utan att tänka på vad det kan ge för konsek-
venser för oss själva. Jag menar inte att damen skulle snott till sig de där nio kronorna,
men jag förstår hennes tanke på ett sätt. Men på ett annat sätt förstår jag den verkligen inte.
Ärligheten ska vara längst säger man, men vad är det man menar. Att man ska slippa
hålla isär sina lögner eller att man helt enkelt bara ska vara ärlig för att det gynnar sig
själv och andra. Själv är jag ärlig av helt andra orsaker. Jag är en fruktansvärt dålig
lögnare och jag har, genom den hårda vägen, insett att det är lika bra att säga sanningen
(eller en förfining av den) för att slippa göra folk besvikna eller bli ertappad med att ha ljugit.
Min mamma sa en gång till mig att sanningen aldrig kunde vara lika illa som en lögn. Hon
menade att så länge hon visste vad jag tyckte eller vad jag gjort så kunde hon vara där för
mig helhjärtat. Det fanns då inga obehagliga sanningar som skulle kunna slå tillbaka på
henne, för hon visste redan allt. För hur ska en människa kunna älska dig om den inte
känner dig? För är det inte alla våra små egenheter som gör oss till den vi är?
Damen kanske fick betala nio kronor extra, men hon fick också oss uppmärksamma på ett
fel vi hade gjort. Det kanske inte gynnade henne den dagen, men en vacker dag kommer
hon få betala ett mycket lägre pris för att hon har varit ärlig.
När drömmen inte är på riktigt
Min dröm när jag var liten var att bli snabbköpskassörska på Maxi Ica Stormarknad. När jag var arton år, så hade jag mitt drömyrke. Det var inte så roligt som jag trodde att det skulle vara. Antar att krav och perspektiv ändras med tiden.
Så vad gör man då drömmen inte lever upp till ens förväntningar eller verkligheten?
Man drömmer vidare kanske. Eller skapar man sin egen drömvärld. Idag får mitt arbete, som den oglamourösa snabbköpskassörskan fungera som min nya dröm.
Jag vill bli grafisk designer.
