Ett år med hår
Såg att min vän nasigoreng.blogg.se gjort en walk down memory lane
när det gällde hennes hår. I och med det fina i photobooth så har jag
kunnat dokumentera lite mer än jag skulle vilja och nu samlat ihop ett
år med hår. Det som förvånar mig är att jag ser ut att ha blivit tio år äldre. :S
I någon slags bakåtkammad hockeyfrilla...
...ska jag nu genomföra ett litet träningspass med min kära vän
som äntligen är tillbaka i stan. Det var så härligt att träffas igen, ta
en fika och fundera kring internets kontroll av oss som individer.
Kan det bli bättre?
Man undrar ju egentligen vart man är på väg. För risken att detta
utvecklas till något tungläst, så kan jag med ett inbyggt leende
konstatera att vi är väl slavar under denna tids värde- och
individskapande. Efter att ha läst "Jaget och maskerna", först
utgiven kring 1974, kan man ju undra vad vi ska sluta när det
hävdas att vi endast agerar utifrån en mental föreställning om hur
vi är och ska representeras för att andra ska tycka likadant. Jobbigt
att sätta sig in i kanske...nej inte särskilt skulle jag vilja säga. Bara
otroligt skrämmande. Kolla bara på Facebook...hua hua!
Stirra på du
Aldrig förr har kontrollen över tankarna varit bättre. En sak i taget är
melodin! Så när jag vaknade idag vid nio tiden och när jag sen
snoozat en timme och tänkt att jag är ju ledig idag - då kan jag lika
gärna sova. Så jag sov, till klockan halv ett. Hmmm, jag är ledig i
tolv dagar nu. Må det inte fortsätta på detta sätt.
Jag åkte hem ifrån Jönköping i måndags. Varit uppe hos en vän och
haft en alldeles underbar långhelg, som en liten minisemester. Under
helgen sken solen och solbrillorna var ständigt på. "Herregud det
bästa med solglasögon är ju att man kan stirra på folk utan att de ser"
utbrister jag under lördagens shoppingtur. Min vän tyckte kanske jag
var lite sent ute med denna iakttagelse, men jag brukar inte vara något
större fan av solglasögon.
När jag sedan tog tåget hem, blev jag inträngd vid ett fyramannabord.
Jag vet inte varför, men jag kunde inte sluta stirra på tjejen mittöver mig.
Hon var så jäkla bekant. Tillslut började hon stirra tillbaka på mig.
FAN JAG HAR INTE SOLGLASÖGONEN PÅ MIG hann jag tänka innan
mina kinder färgades lätt röda. Såååå...
...stirrande folk är folk som just tagit av sig brillorna...eller?
Sår
Förra lördagen skar jag mig i handen. Jag diskade - slant - och
det sprutade blod. Det blödde till i måndags. Sakta men säkert
har jag tittat när det har läkt, men (nu kanske jag låter dum i
huvudet) sår läker från insidan och ut. Jag har trott att medan en
sårskorpa bildats så läker det på insidan. Men nu ser jag ju att
inne i såret har det börjat läka. Varför är det så att sår läker från
insidan och ut medan vi, när vi får hjärtat krossat, måste läka
så fort på utsidan så att ingen ser att man inte är riktigt hel på
insidan.
Det är väldigt märkligt att det ska vara så. Varför är det så att
allt ska vara bra hela tiden. Det är så att man ska försöka sätta
på sig en mask för att det är lättast så - du slipper förklara och
andra behöver fråga. Enkelt va?
Jag är glad över att det är läkt på insidan nu!
Vart har man hamnat?
Vad är det för verklighet vi lever i här ute i Pukeberg. Man undrar ju?
En dag som alla andra idag, folk skriker ut varför de blev en viss Sex
and the city karaktär på facebook, andra varför vi är olyckligt lottade
att ha en tenta på en söndag. Det är en jäkla cirkus här ibland. Och
till vilken nytta. Det är väl inte hela världen heller! Allt löser sig ju ;)
Ibland bara kommer det
Denna dag kommer gå till historien som första gången jag grinade
i skolan. Det höll länge. Genomled tre timmars föreläsning, men sen
kom en vänlig kommentar och allt brast. Det var längesen jag var
så jäkla förbannad. Det är hemskt, när känslan är så stark att man
bara skakar och så kommer det ut i tårar och ilskan bara sköljer över
än. Fy fan va arg jag var!
Men detta var bara mitten av min dag. Morgonen började helt
fantastiskt. Tog sovmorgon, kaffe och en lugn morgonstund. Härlig
snabblunch på bussen med nasigoreng.blogg.se. Sen den här lilla
mellandippen. Men när jag senare gråtit ut och uttryckt min frust-
ration så blev jag lite glad igen. Det var ju trots allt en väldigt fin och
härlig dag :)
Music bring us closer together?!?!
När jag var tio år gammal började jag, efter blockflöjtens era, att
spela altsaxofon. Underbart instrument. Man stötte med tungan
på det lilla träbladet och ljuv musik uppstod. Åtminstone ett par år
senare.
När jag började spela sax så packade, min då åttaåriga, lillasyster
sin väska och "flyttade hemifrån". Hon tyckte väl det lät förjävligt.
Mamma och pappa hann ikapp henne vid lekparksskogen, två
kvarter från vårt hus.
När jag nu har min egen bostad skulle jag kunna plocka upp saxen
vilken dag som helst och riva av en gammal Beatles låt. Men jag
tänker tillbaka och jag vill ju inte att grannarnas barn ska packa sina
väskor. MEN SÅ HÄNDER DET!
Grannarna har skaffat en SAXOFON!!!!! Det låter förjävligt!
DUTT-DUTT-DUTT!!! Det är fan inte roligt. Inte på en söndag, inte på
en måndag och inte någon annan dag i veckan heller. Jag inser nu
att det finns ett par möjligheter.
1. ner i källaren och riva upp gamla noter och älskare saxen springa
över och knacka dörr och höra om vi kan "jamma" ihop
2. luta sig tillbaka, le åt gamla minnen med vetskapen om att det
kommer bli bättre - kanske till och med riktigt bra.
3. återuppta gamla takter, på med orkesterjackan och börja marchera
i trapphuset med tequlialåten fast inpräntad
Festival
Egentligen var ett mycket roligare inlägg planerat. Men jag
lyckas verkligen inte få upp några bilder ikväll/idag. Nu är
det dags för melodifestival och lyxmiddag! Får se om mitt
roligare inlägg uppkommer imorgon :)
Utmaningar
Nu har jag blivit utmanad av min kära vän Nasigoreng (nasigoreng.blogg.se), så vi kör!
Tre platser jag har bott på: Källavägen - Rinkabyholm, Ringgatan och Lagman
Tre saker jag gillar att se på TV: halv åtta hos mig (älskar Helge), sport (bakissöndag finns inget bättre) snygga killar :) (kom inte på något annat just nu)
Tre favoriträtter: söndagsstek, spagetti och köttfärssås, som tam
Tre platser jag helst skulle vilja vara på just nu: Köpenhamn, Jönköping & New York
Tre personer jag utmanar: Malin (malinolsson87.blogg.se), Elin (piggelin85.blogg.se) & Erika (erikarousu.blogg.se)
Skicka länkarna till mig sen tjejer :)
Nostalgi
Ibland tar hjärtat ett litet skutt innan man hinner se varför.
Idag letade jag fram mina gamla smycken. För ett antal år
sedan (låter som jag är jättegammal) gick jag en silversmides-
kurs och idag blev jag så glad när jag hittade mitt armband jag
länkade ihop då. Men mest glad blev jag när jag hittade mitt
rosa piercingsmycke. Det passade perfekt till mitt nytagna hål.
Men då kanske ni tänker - varför va just den en sån händelse
som framkallade ett skutt.
Jo, för snart fyra år sedan var jag och min nära kära vän i Asien
och backpackade. Helt underbart och någonstans i all eurofori
så kom även min utbrytesperiod från mina föräldrar. I Vietnam
och Thailand hittade jag mig själv, tyckte jag då. Ibland ler jag åt
vad som hände då. Eller jag skrattar högt. Det är fortfarande ett
stående skämt och något man kan glädja andra med.
Men jag inspirerades av den avslappnade mentaliteten (nej jag
knarkade inte) och jag ville hänga på stilen tror jag. Jag köpte
stavar till öronen, tryckte igenom gamla hål. Fan jag hade så ont
att jag inte kunde sova på ena sidan, men det stoppade inte där!
Jag skaffade haremsbyxor (och detta var innan det var i närheten
av att vara trendigt) köpte reaggeskivor, funderade på att tänja ut
hålen i öronen och så skaffade jag löshår. Vänner jag har nu trodde
det var rastaflätor som vilken unge som helst skaffade sig. Men nej -
jag skaffade mig långt långt hår i PLAST som sträckte sig ner till
midjan. Jag förstod väl redan då att det inte stod riktigt rätt till i mitt
huvud, men det var liksom en skön stil då. Som väl var åkte vi hem
till Sverige följande dag. Plasthåret skar in i min nacke på flygresan
och jag började rycka av mig håret. Min utbrytarperiod var över!
Utbyte
Efter en lång dag i skolan, som trots att den slutade vid tolv kändes
som en evighet. Det var eximination utav första delen i organisations-
kommunikation. Ja, nästan lika roligt som det låter. Ja faktum är att
det är rätt intressant. Min grupp går upp och jag sköter powerpoint-
bläddrings-knappen. Det går inte alls bra, eftersom jag inte var så
engagerad när vi gjorde den. Jag går upp och det är min tur. Jag har
ingen aning om vad jag ska säga, tittar på mina lappar och sen för
första gången rinner allt ur mig rätt så naturligt. Och vi får inte bara ett
kanon av läraren efteråt utan, ja faktiskt, tre!
Det är inte skoldagen jag syftade på i rubriken, men det är så faktiskt
att med mycket skicklighet och lite tur så flyttar jag till Köpenhamn
redan i augusti verkar det som. En danska kurs och designstudier på
Danmarks designhögskola. Idag var det nämligen infomöte. Det finns
inte längre det minsta lilla tvivel om att jag inte ska åka. Det finns heller
inga tvivel om att det kommer bli bra. Det kanske blir the time of my life.
Vi får se.
Det ska bli härligt att starta i en ny stad. Äntligen lämna min älskade
hemstad för att prova något annat och framförallt något större. Att sedan
få spendera halva sommaren i en pulserande härlig storstad känns
alldeles alldeles underbart. Och det bästa är........endast två månaders
sommarjobb :D :D :D :D
Bortom dimman
Månen är så där härligt rund ikväll. Det kanske betyder att jag inte kommer
sova så väldans bra i natt. Men vem behöver sova. Den kreativa lågan
brinner väl jämt. Nej, jag tror inte det. Nu har den banne i mig varit släkt
i en veckas tid. Så glimtade det till idag - trodde jag skulle få fyllas upp med
nära vänskap och genuin kärlek. Men ack, den där skolan kom emellan som
så många gånger förut och lågan slocknade lite halvt igen. Nej, egentligen
borde jag gå och ta mig en dusch. Brukar få massa idéer då, men det bästa
kanske är att sova ändå. När jag ändå inte har något att fila på.
Månen - trots att du är rund, ge mig John Blund
Sooo true
Tyvärr fungerade det inte att länka, men lyssna på den. Så väldigt väldigt
sant. Skrämmande!
"Fin i klippet!" del II
Jag har tyvärr ingen kamera, så därför bjuds det tyvärr inte på så
mycket bilder. Men här är i alla fall en bild som en liten fortsättning
på ett tidigare inlägg.
Det kanske dock inom kort kanske ska dokumenteras lite mera bildligt,
men jag har nog, tack vare min utbildning, större behov att få uttrycka
mig med ord. Blir mycket bild, målning och gestaltning av känslor och
uttryck annars. Men jag lovar. Det kommer! :)
Identitet
Snart är det dags att avhandla kursen Organisationskommunikation.
En dragning på fyrtio minuter och jag fick ämnet: Manligt och
kvinnligt, kulturella gap och kommande förändringar i kommuniktions-
mönster. Riktigt intressant. Men jag vet inte riktigt om jag har typiska
"kvinnliga" åsikter i det ämnet.
På lektionen idag diskuterades feminism och huruvida det är typiska
kvinnliga eller manliga egenskaper som gör oss till dem vi är och de
roller vi har i samhället. Jag är av den åsikt att man väljer mycket själv.
Väljer man själv att se sig som en kvinna som är nedtryckt av en man
så blir man det. Väljer man att bli nedtryckt av en annan individ så
väljer man det. Det var ett exempel på att en man ska diska ibland
hemma. Jag har aldrig varit av den åsikten att det är typiskt "kvinnogöra".
Då jag bodde tillsammans med mitt ex så diskade inte jag. Jag
tycker inte det är roligt, därför gjorde inte jag det. Det var aldrig att
han tyckte att det låg på mitt bord bara för att jag var kvinna. Vi gjorde
inte det till en könsfråga och därför känner inte jag att jag underställde
mig honom heller. Det var oftast han som diskade - gör det mig mindre
kvinnlig eller han mindre manlig. Det tycker jag är fånigt. Varför ska
man göra vardagliga saker till en fråga om könen?
En annan tjej drog upp den långlivade diskussionen varför inte det är
okej för killar att bära kjol men för tjejer att bära byxor. Det är också,
ursäkta språket, så jävla löjlig fråga. Det handlar än en gång på hur
man väljer att se sig själv som individ tycker jag. Och så drog jag direkt
parallellen till de som är emot homoadoptioner för att barnen skulle bli
mobbade. Varför ska vi underkasta oss negativa oppostitioner? Varför
inte stå upp för sig själv och själva välja hur man vill bli betraktad?
Eller är det av mig ett väldigt naivt sätt att betrakta verkligheten på?
"Fin i klippet!"
var att man skulle ge varandra mer komplimanger. Det kostar så lite att
ge detta, och det kan göra så väldigt gott. Man kan få en annans dag att
svänga från den mest mediokra till en kanon dag där inget annat rår på
ens humör.
Jag är fruktansvärt dålig på att ge komplimanger. Ibland är det nästan så
att jag är så skäms, för det känns inte som om orden kan komma ur min
mun. Jag tänker igenom vad jag ska säga - jag laddar och sen bara tyst.
Inte ett ord får jag fram - det blir kanske lite trängd tystnad i stället för ett
glatt leende och ett tack. Jag borde verkligen tagit åt mig mer av det talet.
Verkligen! Jag vet inte vad det är som gör att jag inte kan får ut mig orden.
Tror det handlar om en osäkerhet och en rädsla för att misstolkas.
För denna helgen har verkligen varit en helg där jag fått bekräftat för mig,
till min stora glädje, att komplimanger verkligen kan lyfta upp en och få
en att sväva iväg till en egen liten värld. Där okända människor, kända
eller bara sådana som jag inte trodde la märke till en kommit fram och
gett mig komplimanger. Det gör mig så glad. Det värmer så i hjärtat. De
har tagit upp mig från en osäker avgrund och gjort att jag fått små
spiraler under fötterna så jag har skuttat hela helgen. Det är så litet som
ett klipp som utlöste detta. Jag var nöjd och nu är jag lycklig. Tack alla
underbara människor, som till skillnad från mig, får ur sig komplimanger.
Det värmer och det sprider glädje!
Textning?
För ett bra tag sedan var debatten om hurvida man textar norrländska och
skånska igång. Är men det då så att man ska låta stockholmarna komma
undan?
Vad vill man om man ska "prajsa cash?"
Jo, det är inte så att jag inte fattar, men hur kommer det sig att kommentarer
likt denna får en att känna mindervärdeskomplex när det är stockholmarna
som fuskar med språket?
Så måste alltid Mohammed komma till berget? Eller kan vi bara se våra
härliga dialekt som en extra charm. Lägg ner debatten eller kör den fullt ut!
8 to 8
Kl. 8
Kommer aldrig upp i tid. Tofflor på, lite kaffe och I'm off!
Kl. 9
Cyklar som vanligt i panik. Alltid ute i sista stund. Men jag skulle hinna till
mötet. (som vanligt med andan i halsen och tårar rinnades)
Kl. 10
Hämtar cykeln på nytt. Nu ska vi in till stan och möta en av skaparna till
detta lilla uppdrag.
Kl. 11
Vi snackar lite över dagens första kaffe. Dark mocka - the best!
Kl. 12
Mitt i underliga världen. Mycket fina underliggande plagg.
Kl. 13
Ny fikapaus. Förmiddagskaffet förvandlades till shopping och lunch.
Kl. 14
Undisar inhandlade. Letade paket, mycket letande.
Kl. 15
Blev blixtförälskad - hittar present - cyklar glatt hem!
Kl. 16
Kommer sent igång med pluggandet. Organisations kommunikation.
Inser att jag måste byta strumpor för att kunna fortsätta mitt fot-tema.
Kl. 17
Strumporna åkte av. Myskläder, kaffe och längdskid-VM. Slappt, gött - skönt.
Kl. 18
Måste nog ta en dusch. Det är singstarkväll ikväll!
Kl. 19
Randigt värre. Vad gör skruvmejseln där. Hmm, dags att gå.
Kl. 20
Slutet gott allting gott. Mina sockisar är hela och de hittade sina vänner.
Här finns en för varje smak och oj va trevligt vi hade. Hade ni hört hade ni
hört de grå sockarna möta de rosa i Total eclipse of the heart.
Utmaningen
längre dialoger eller för den delen monologer, men jag gillar att ge uttryck och
vinklingar. Oftast ganska så personliga eller som vi får höra inom skolan. Vi kan
inte inte kommunicera och vi kan inte heller producera ting utan att de ger en
liten glimt och avspegling av vilka vi själva är.
Med detta vill jag har sagt att jag antagit en utmaning idag. Det är det här jag
kommer att visa ifrån mig själv bildligt. Hela insidan får ni följa i texterna.
