Sår
Förra lördagen skar jag mig i handen. Jag diskade - slant - och
det sprutade blod. Det blödde till i måndags. Sakta men säkert
har jag tittat när det har läkt, men (nu kanske jag låter dum i
huvudet) sår läker från insidan och ut. Jag har trott att medan en
sårskorpa bildats så läker det på insidan. Men nu ser jag ju att
inne i såret har det börjat läka. Varför är det så att sår läker från
insidan och ut medan vi, när vi får hjärtat krossat, måste läka
så fort på utsidan så att ingen ser att man inte är riktigt hel på
insidan.
Det är väldigt märkligt att det ska vara så. Varför är det så att
allt ska vara bra hela tiden. Det är så att man ska försöka sätta
på sig en mask för att det är lättast så - du slipper förklara och
andra behöver fråga. Enkelt va?
Jag är glad över att det är läkt på insidan nu!
Vart har man hamnat?
Vad är det för verklighet vi lever i här ute i Pukeberg. Man undrar ju?
En dag som alla andra idag, folk skriker ut varför de blev en viss Sex
and the city karaktär på facebook, andra varför vi är olyckligt lottade
att ha en tenta på en söndag. Det är en jäkla cirkus här ibland. Och
till vilken nytta. Det är väl inte hela världen heller! Allt löser sig ju ;)
Ibland bara kommer det
Denna dag kommer gå till historien som första gången jag grinade
i skolan. Det höll länge. Genomled tre timmars föreläsning, men sen
kom en vänlig kommentar och allt brast. Det var längesen jag var
så jäkla förbannad. Det är hemskt, när känslan är så stark att man
bara skakar och så kommer det ut i tårar och ilskan bara sköljer över
än. Fy fan va arg jag var!
Men detta var bara mitten av min dag. Morgonen började helt
fantastiskt. Tog sovmorgon, kaffe och en lugn morgonstund. Härlig
snabblunch på bussen med nasigoreng.blogg.se. Sen den här lilla
mellandippen. Men när jag senare gråtit ut och uttryckt min frust-
ration så blev jag lite glad igen. Det var ju trots allt en väldigt fin och
härlig dag :)
Annonsering
Upplösningen är inte den bästa, men vill man se den på riktigt tycker jag
man ska köpa magazinet Form, Cosmopolitan eller sno med sig en Kupé
på nästa tågresa.
Ser ni vem jag är?
Det blöder
När en dörr stängs öppnas ett fönster sägs det. Jag är inne
i någon slags konstig fas där verklighet och fantasi är i någon
konstig blandning som jag inte kan se skillnad på. Jag håller
på att förhandla mig till min dröm känns det som ibland. Ansök-
ningshandlingar! Flytta eller stanna. Det känns som att man går
på moln. Det är så jävla nära! Men samtidigt så är det typ åska
på G för att vara metaforisk. Och så bärs man upp av något och
allt vid sidan av en ramlar isär. Och någonstans där mitt i alltihop
så hör jag den där rösten som säger att det är inte alltid man kan
ta utan man måste ge och inte vara rädd för att ge mer än vad
man får tillbaka. Det hjälper och det gör mig så mycket gladare.
Där var vi - dröm igen! Nej nu ska jag sluta svamla och någonstans
rycka tag i kragen och försöka dra mig tillbaka till verkligheten
så kommer drömmen snart!
Jo glömde nästa. Rubriken syftar på den tankspriddhet som
uppstår när man stänger besticklådan utan att ta bort handen
och slår upp två knogar. Det blöder och knogarna är inte det ända!
Music bring us closer together?!?!
När jag var tio år gammal började jag, efter blockflöjtens era, att
spela altsaxofon. Underbart instrument. Man stötte med tungan
på det lilla träbladet och ljuv musik uppstod. Åtminstone ett par år
senare.
När jag började spela sax så packade, min då åttaåriga, lillasyster
sin väska och "flyttade hemifrån". Hon tyckte väl det lät förjävligt.
Mamma och pappa hann ikapp henne vid lekparksskogen, två
kvarter från vårt hus.
När jag nu har min egen bostad skulle jag kunna plocka upp saxen
vilken dag som helst och riva av en gammal Beatles låt. Men jag
tänker tillbaka och jag vill ju inte att grannarnas barn ska packa sina
väskor. MEN SÅ HÄNDER DET!
Grannarna har skaffat en SAXOFON!!!!! Det låter förjävligt!
DUTT-DUTT-DUTT!!! Det är fan inte roligt. Inte på en söndag, inte på
en måndag och inte någon annan dag i veckan heller. Jag inser nu
att det finns ett par möjligheter.
1. ner i källaren och riva upp gamla noter och älskare saxen springa
över och knacka dörr och höra om vi kan "jamma" ihop
2. luta sig tillbaka, le åt gamla minnen med vetskapen om att det
kommer bli bättre - kanske till och med riktigt bra.
3. återuppta gamla takter, på med orkesterjackan och börja marchera
i trapphuset med tequlialåten fast inpräntad
Festival
Egentligen var ett mycket roligare inlägg planerat. Men jag
lyckas verkligen inte få upp några bilder ikväll/idag. Nu är
det dags för melodifestival och lyxmiddag! Får se om mitt
roligare inlägg uppkommer imorgon :)
Utmaningar
Nu har jag blivit utmanad av min kära vän Nasigoreng (nasigoreng.blogg.se), så vi kör!
Tre platser jag har bott på: Källavägen - Rinkabyholm, Ringgatan och Lagman
Tre saker jag gillar att se på TV: halv åtta hos mig (älskar Helge), sport (bakissöndag finns inget bättre) snygga killar :) (kom inte på något annat just nu)
Tre favoriträtter: söndagsstek, spagetti och köttfärssås, som tam
Tre platser jag helst skulle vilja vara på just nu: Köpenhamn, Jönköping & New York
Tre personer jag utmanar: Malin (malinolsson87.blogg.se), Elin (piggelin85.blogg.se) & Erika (erikarousu.blogg.se)
Skicka länkarna till mig sen tjejer :)
Nostalgi
Ibland tar hjärtat ett litet skutt innan man hinner se varför.
Idag letade jag fram mina gamla smycken. För ett antal år
sedan (låter som jag är jättegammal) gick jag en silversmides-
kurs och idag blev jag så glad när jag hittade mitt armband jag
länkade ihop då. Men mest glad blev jag när jag hittade mitt
rosa piercingsmycke. Det passade perfekt till mitt nytagna hål.
Men då kanske ni tänker - varför va just den en sån händelse
som framkallade ett skutt.
Jo, för snart fyra år sedan var jag och min nära kära vän i Asien
och backpackade. Helt underbart och någonstans i all eurofori
så kom även min utbrytesperiod från mina föräldrar. I Vietnam
och Thailand hittade jag mig själv, tyckte jag då. Ibland ler jag åt
vad som hände då. Eller jag skrattar högt. Det är fortfarande ett
stående skämt och något man kan glädja andra med.
Men jag inspirerades av den avslappnade mentaliteten (nej jag
knarkade inte) och jag ville hänga på stilen tror jag. Jag köpte
stavar till öronen, tryckte igenom gamla hål. Fan jag hade så ont
att jag inte kunde sova på ena sidan, men det stoppade inte där!
Jag skaffade haremsbyxor (och detta var innan det var i närheten
av att vara trendigt) köpte reaggeskivor, funderade på att tänja ut
hålen i öronen och så skaffade jag löshår. Vänner jag har nu trodde
det var rastaflätor som vilken unge som helst skaffade sig. Men nej -
jag skaffade mig långt långt hår i PLAST som sträckte sig ner till
midjan. Jag förstod väl redan då att det inte stod riktigt rätt till i mitt
huvud, men det var liksom en skön stil då. Som väl var åkte vi hem
till Sverige följande dag. Plasthåret skar in i min nacke på flygresan
och jag började rycka av mig håret. Min utbrytarperiod var över!
Utbyte
Efter en lång dag i skolan, som trots att den slutade vid tolv kändes
som en evighet. Det var eximination utav första delen i organisations-
kommunikation. Ja, nästan lika roligt som det låter. Ja faktum är att
det är rätt intressant. Min grupp går upp och jag sköter powerpoint-
bläddrings-knappen. Det går inte alls bra, eftersom jag inte var så
engagerad när vi gjorde den. Jag går upp och det är min tur. Jag har
ingen aning om vad jag ska säga, tittar på mina lappar och sen för
första gången rinner allt ur mig rätt så naturligt. Och vi får inte bara ett
kanon av läraren efteråt utan, ja faktiskt, tre!
Det är inte skoldagen jag syftade på i rubriken, men det är så faktiskt
att med mycket skicklighet och lite tur så flyttar jag till Köpenhamn
redan i augusti verkar det som. En danska kurs och designstudier på
Danmarks designhögskola. Idag var det nämligen infomöte. Det finns
inte längre det minsta lilla tvivel om att jag inte ska åka. Det finns heller
inga tvivel om att det kommer bli bra. Det kanske blir the time of my life.
Vi får se.
Det ska bli härligt att starta i en ny stad. Äntligen lämna min älskade
hemstad för att prova något annat och framförallt något större. Att sedan
få spendera halva sommaren i en pulserande härlig storstad känns
alldeles alldeles underbart. Och det bästa är........endast två månaders
sommarjobb :D :D :D :D
Bortom dimman
Månen är så där härligt rund ikväll. Det kanske betyder att jag inte kommer
sova så väldans bra i natt. Men vem behöver sova. Den kreativa lågan
brinner väl jämt. Nej, jag tror inte det. Nu har den banne i mig varit släkt
i en veckas tid. Så glimtade det till idag - trodde jag skulle få fyllas upp med
nära vänskap och genuin kärlek. Men ack, den där skolan kom emellan som
så många gånger förut och lågan slocknade lite halvt igen. Nej, egentligen
borde jag gå och ta mig en dusch. Brukar få massa idéer då, men det bästa
kanske är att sova ändå. När jag ändå inte har något att fila på.
Månen - trots att du är rund, ge mig John Blund
Sooo true
Tyvärr fungerade det inte att länka, men lyssna på den. Så väldigt väldigt
sant. Skrämmande!
Kategorier
Tänkte jag skulle delge lite mer av min vardag!
Ibland behövs extra sting för ett ord. Här - skosnöre! Nyttan med detta ska
jag redovisa senare.
Ledsen för den dåliga upplösningen
"Fin i klippet!" del II
Jag har tyvärr ingen kamera, så därför bjuds det tyvärr inte på så
mycket bilder. Men här är i alla fall en bild som en liten fortsättning
på ett tidigare inlägg.
Det kanske dock inom kort kanske ska dokumenteras lite mera bildligt,
men jag har nog, tack vare min utbildning, större behov att få uttrycka
mig med ord. Blir mycket bild, målning och gestaltning av känslor och
uttryck annars. Men jag lovar. Det kommer! :)
Identitet
Snart är det dags att avhandla kursen Organisationskommunikation.
En dragning på fyrtio minuter och jag fick ämnet: Manligt och
kvinnligt, kulturella gap och kommande förändringar i kommuniktions-
mönster. Riktigt intressant. Men jag vet inte riktigt om jag har typiska
"kvinnliga" åsikter i det ämnet.
På lektionen idag diskuterades feminism och huruvida det är typiska
kvinnliga eller manliga egenskaper som gör oss till dem vi är och de
roller vi har i samhället. Jag är av den åsikt att man väljer mycket själv.
Väljer man själv att se sig som en kvinna som är nedtryckt av en man
så blir man det. Väljer man att bli nedtryckt av en annan individ så
väljer man det. Det var ett exempel på att en man ska diska ibland
hemma. Jag har aldrig varit av den åsikten att det är typiskt "kvinnogöra".
Då jag bodde tillsammans med mitt ex så diskade inte jag. Jag
tycker inte det är roligt, därför gjorde inte jag det. Det var aldrig att
han tyckte att det låg på mitt bord bara för att jag var kvinna. Vi gjorde
inte det till en könsfråga och därför känner inte jag att jag underställde
mig honom heller. Det var oftast han som diskade - gör det mig mindre
kvinnlig eller han mindre manlig. Det tycker jag är fånigt. Varför ska
man göra vardagliga saker till en fråga om könen?
En annan tjej drog upp den långlivade diskussionen varför inte det är
okej för killar att bära kjol men för tjejer att bära byxor. Det är också,
ursäkta språket, så jävla löjlig fråga. Det handlar än en gång på hur
man väljer att se sig själv som individ tycker jag. Och så drog jag direkt
parallellen till de som är emot homoadoptioner för att barnen skulle bli
mobbade. Varför ska vi underkasta oss negativa oppostitioner? Varför
inte stå upp för sig själv och själva välja hur man vill bli betraktad?
Eller är det av mig ett väldigt naivt sätt att betrakta verkligheten på?
Bilder?
Min tanke har varit länge att när jag är redo öppna upp mina funderingar
och tankar för alla er andra också. Men så tänker jag - kanske inte
texter och förivrrade tankar alltid är det bästa. Nå vad säger ni? Mycket
bilder eller inte? Vill inte hamna i något slags "titta vad jag köpt"-träsk...
Vi är rätt smarta - du & jag
Läraren säger själv att det är ett väldigt torrt ämne. Det kan väl hända
att hans föreläsningar inte är de mest intressanta, men litteraturen är
en helt annan sak. Många gånger stannar jag bara upp i läsningen
för det känns som att jag får en massa svar hela tiden. Det handlar
nämligen mycket om människors sätt att kommunicera - vad är det som
skapar glapp och missförstånd? Vad är det som gör att vi blir frustrerade
för att den andra inte förstår?
Det hela är ganska så komplicerat så jag ska inte tråka ut er med det.
Men det som slog mig idag, är något som jag och en kär gammal vän
diskuterat otaliga gånger i väldigt många år. Hur kommer relationers
utveckling se ut i framtiden om det fortsätter med de enorma antalet
kommunikationskanaler som idag finns?
Vad jag nämligen fick bekräftat idag är någonting som jag länge och
allt mer blir intresserad av. Jag har länge sagt att så länge som det finns
chans och möjligheter att ses i verkligheten känner jag att en relation
kan vara relevant. Handlar mötena om spontana ihop stötningar på
stan eller gemensamma vänners fester är jag inte lika intresserad. Utan
det ska finnas ett genuint intresse från bådas håll för att kunna ha en
levande relation. Idag läser jag i kurslitteraturen "För att överbrygga
de här hindren behöver individen hjälp med att utveckla sin förmåga
till kommunikation, att samtala och bygga relationer. I det sammanhanget
är det viktigt att komma ihåg att det mänskliga mötet inte kan ersättas
med någonting. Inte telefon, inte e-post."
Ja herrejäklar vad allt plötsligt känns givet. Va smarta vi har varit han
och jag. Det jag också läste var att överflödet med information gör att
vi stressar förbi utan att se helheter. Att vi bränner vårt inre och vårt
känslo liv, vilket kan leda till förvirring och sämre medkänsla för andra
människor. Så det kanske är dags att tänka över vad dagens kommunikativa
nät gör med oss.
Vad gör facebook, msn, sms, mms, bloggar, skype
och videosamtal med våra relationer? Egentligen?
"Fin i klippet!"
var att man skulle ge varandra mer komplimanger. Det kostar så lite att
ge detta, och det kan göra så väldigt gott. Man kan få en annans dag att
svänga från den mest mediokra till en kanon dag där inget annat rår på
ens humör.
Jag är fruktansvärt dålig på att ge komplimanger. Ibland är det nästan så
att jag är så skäms, för det känns inte som om orden kan komma ur min
mun. Jag tänker igenom vad jag ska säga - jag laddar och sen bara tyst.
Inte ett ord får jag fram - det blir kanske lite trängd tystnad i stället för ett
glatt leende och ett tack. Jag borde verkligen tagit åt mig mer av det talet.
Verkligen! Jag vet inte vad det är som gör att jag inte kan får ut mig orden.
Tror det handlar om en osäkerhet och en rädsla för att misstolkas.
För denna helgen har verkligen varit en helg där jag fått bekräftat för mig,
till min stora glädje, att komplimanger verkligen kan lyfta upp en och få
en att sväva iväg till en egen liten värld. Där okända människor, kända
eller bara sådana som jag inte trodde la märke till en kommit fram och
gett mig komplimanger. Det gör mig så glad. Det värmer så i hjärtat. De
har tagit upp mig från en osäker avgrund och gjort att jag fått små
spiraler under fötterna så jag har skuttat hela helgen. Det är så litet som
ett klipp som utlöste detta. Jag var nöjd och nu är jag lycklig. Tack alla
underbara människor, som till skillnad från mig, får ur sig komplimanger.
Det värmer och det sprider glädje!
Textning?
För ett bra tag sedan var debatten om hurvida man textar norrländska och
skånska igång. Är men det då så att man ska låta stockholmarna komma
undan?
Vad vill man om man ska "prajsa cash?"
Jo, det är inte så att jag inte fattar, men hur kommer det sig att kommentarer
likt denna får en att känna mindervärdeskomplex när det är stockholmarna
som fuskar med språket?
Så måste alltid Mohammed komma till berget? Eller kan vi bara se våra
härliga dialekt som en extra charm. Lägg ner debatten eller kör den fullt ut!
